– Hur mycket nystart önskar du dig?

Nej, jag längtar inte efter mer ledighet nu. Sommaren – tack för allt som var underbart med dig, minus den underliggande klimatångesten som flaggade upp varje gång jag pratade med någon efter semestern om hur underbar sommaren hade varit, så tropisk!
Jag behöver inga fler utekvällar, inga fler dagar att göra inget särskilt. Behöver inga fler timmar i solen. Men jag längtar ännu inte efter snön, inte julen, inte stressen i december eller mörkret. Inte där än.
Jag upptäcker att jag befinner mig i något så ovanligt som en längtansfri zon. Den verkar kallas höst.

I allra bästa fall är det lugn vardag som ligger framför oss. En sådan tid som jag minns att små barn, och tydligen jag, verkar behöva när allt har varit kul under en längre tid. Fasta ramar kring de vita veckorna, måndag tisdag och tvätta ett par maskiner, betala räkningar och kanske sortera en låda med diversesaker som ligger kvar och skräpar efter semestern, och sedan blir det fredag och då blir det eventuellt landet och en gintonic och nötter över en tidning eller ihop med några kompisar.

Höst är nystartstid, det är sedan gammalt. Men kanske är det också tid att andas in. Det har varit ett sånt flåsande den här sommaren. Så mycket kul. Så många utflykter och utesittningar och kallrökta laxar och silluncher och bakade baguetter. Så mycket härligheter att kontot är på plus.
Min man sms:ar mig på jobbet den första arbetsveckan efter den flåsande, och dåsiga semestern och föreslår bio.
Jag säger att jag inte orkar. Det tar en lång stund innan han svarar.
Man orkar, i min värld. Och om inte, så tar man ett djupt andetag och orkar ändå.
Jag minns inte ens när jag sade ”jag orkar inte” sist för jag är så rädd för att vara lat, det är det sämsta man kan vara, åtminstone för oss kvinnor.

Ett tydligt minne från när jag var liten dyker upp. Jag skulle börja hos en ny dagmamma. Hon var den ödsligaste tant jag någonsin träffat, med det ödsligaste hemmet och bara en sköldpadda till sällskap.
Jag vill inte vara här, sade jag. Jag behövde aldrig gå dit mer.
Det handlade inte om att orka, förstås, men det är något med känslan jag känner igen. En icke förhandlingsbar.
Sedan blir man vuxen och allt blir förhandlingsbart, allt orka och all vilja. För att inte tala om lat-skräcken då, som kan jaga en hur långt som helst.
Det är möjligen hopplöst att skriva en ledare om att inte orka, och inte vilja. I denna nystartstid med en tidning full av nya kappor, pennskrin och terapiformer. Nya liv att erövra, nya vanor och goda föresatser.

Men det slår mig plötsligt att det kanske är just det här, som är det allra bästa med att bli äldre. Att kunna läsa av insidan med fingertopparna till och med när man blundar. Och veta vad man vill.
Och orkar.
Någon bio blev det i alla fall inte.

Ha en fin september med så mycket eller lite nystart som du själv vill, önskar och – orkar.

Asa signatur

Åsa Lundegård, chefredaktör

Asa kjol walla

På omslaget i nr 13/2018 
Gröngrå stickad tröja, Line of Oslo. Kjol Ewa i Walla. Slip-ins i mocka, Bald.

Vill du vinna min kjol?
Åh, vad jag blev förtjust i kjolen som stylist Åsa Hellberg tog med till omslagsfotograferingen på Haymarket by Scandic i Stockholm.

Fotograf Paulina Westerlind tog de fina bilderna och kjolen är designad av Ewa i Walla.

• Nu har du chans att vinna kjolen i samma färg som den jag har på mig. Vi har en i potten.

• Vill du köpa kjolen så hittar du den på www.ewiwalla.se
Kjolen heter Tine, finns i fyra färger och kostar 2 799 kr.

https://www.m-magasin.se/ Den här bloggen är hämtad från https://www.m-magasin.se/asa-lundegard/hur-mycket-nystart-onskar-du-dig/

Be the first to comment

Leave a Reply

Your email address will not be published.


*