Idag Sommapratade Kim Walls mor.

Är det normalt? Hur kan mamman ens stiga upp, borsta tänderna och kamma sig? Hur kan hon ha tankeförmågan kvar, talförmågan? Hur kommer hon ihåg hur man sätter en fot framför en annan för att förflytta sig? Hur orkar hon lyfta gaffeln till munnen och äta? 

Kim Wall var på journalistiskt uppdrag för ett år sen, där och då förseglades hennes öde, i och med hon sträckte fram sin hand för att hälsa och lita på den danske ubåtsbyggaren Peder Madsen. En patologisk niding som skulle döda henne, skära av henne huvud, armar och ben, samt kasta kroppsdelarna på olika ställen i Öresund. 

Det går aldrig att ta in, det handlar inte om en fundamentalistisk islamist, det handlar om en man som föreställer en vanlig dansk. Hur kunde dessa sinnessjuka tankar bygga bo i hans huvud, hur kunde inte civilisationsspärren slå till innan dådet? Varför märkte ingen något? 

Offrets familj har bara två val – att gå under eller att gå vidare efter att det obegripligt vanvettiga har drabbat. Hur vi går vidare vet ingen i förväg.

Vad jag än tycker om detta sommartal som jag lyssnade andäktigt på medan de vita augustimolnen seglade i hög hastighet över himlen, så skulle jag aldrig tillåta mig att ha synpunkter på det. 

Människor måste vårdas mycket kärleksfullt och ömt efter ett så inhumant och bestialiskt livstidsstraff.  

Den här bloggen är hämtad

Be the first to comment

Leave a Reply

Your email address will not be published.


*